House Of Wallenberg
Legends
(Mums Mums Records)

En imponerande dansmusikskiva som är både funktionell, njutbar, smart och angelägen – det vill säga ljusår från den mest kommersiella svenska dunkadunkan. Petter Wallenberg, klubbfixare, tidningsmakare, trashpugga med mycket mera, lyfter fram en imponerande samling stenhårda kvinnliga röster. Allra bäst är singeln Be Somebody med Octavia St Laurent – känd via filmen Paris is Burning om den Vogue-kultur i Harlem på 1980-talet som inspirerade Madonna. Här finns också Legendary, med en tillfälligt återuppstånden Leila K, samt Efti (men inte Midi och Maxi), Mapei, Neneh Cherry och Ari Up från punklegendarerna och riot grrrl-föregångarna The Slits.

Mats Rydström
Tidigare publicerad i Gate 1-2013

Kvelertak
Meir
(Sony)

Bästa spår: Nekrokosmos
Lyssna även på: Gallows, Craft

Kvelertak betyder strypgrepp på norska och beskriver den musikaliska intensiteten väl. På scen är de en omvittnad manglande urkraft och på deras andra album erbjuder de, i de bästa stunderna, en perfekt mix av death punk, black metal och den typ av classic rock-klyschor som gör Turbonegro till Norges bästa band. Ibland hamnar de väl nära nämnda orkester – framför allt dess nuvarande Tony Sylvester-ledda skepnad – som i singeln Bruane Brenn och avslutande Kvelertak.

Mats Rydström
Tidigare publicerad i Piraja och Studentmagasinet 2-2013

Free Fall
Power & Volume
(Nuclear Blast)

Bästa spår: Attila
Lyssna även på: Jeff Beck Group, Rival Sons

Ni minns nog inte Kim Fransson från skämskuddeserien Made In Sweden men med Free Falls debutplatta skriver han in sig i den svenska hårdrockhistorien som sångare, på riktigt. Bandets musikaliska motor, geniale Mattias Bärjed från Soundtrack of Our Lives, levererar gitarrlick som varken Ritchie Blackmore, Robin Trower eller Pete Townshend skulle skämmas för. Power & Volume skulle kunna vara inspelad 1973 och kommer troligen att låta precis lika tidlös om fyrtio år till.

Mats Rydström
Tidigare publicerad i Piraja och Studentmagasinet 2-2013

Jim James
Regions Of Light And Sound Of God
(ATO)

My Morning Jackets sångare och gitarrist är, som albumtiteln antyder, nästan friandligt sökande så här på solokvist. James har producerat och spelar alla instrument själv – han ville göra en tidlös skiva och lyckas verkligen med det genom att släppa in mycket luft, psalmlika körer och gamla frostiga klaviaturer. Det låter som om Peter Bjorn & John ätit massor av lugnande tabletter, särskilt melodierna i den mästerliga A New Life. Variationsrikt, fritänkande och bitvis fantastiskt bra.

Mats Rydström
Tidigare publicerad i Slitz 1-2013

Year Of The Goat
Angels’ Necropolis
(Ván Records)

Den svenska ockulta rocken med rötterna i 70-talet fortsätter att fira triumfer i och med denna sextetts albumdebut, som icke ska blandas ihop med voodoospektaklet Goat. Musikaliskt släktskap finns med band som Ghost och Devil’s Blood, men Year Of The Goat är enbart inriktade på sin mjuka mörkermetal – ja, de låter rent besatta av den. Angels’ Necropolis är extremt fokuserad och välarrangerad, där inte ens de två tiominutersspåren upplevs som tillräckligt långa.

Mats Rydström
Tidigare publicerad i Slitz 12-2012

Witchcraft
Legend
(Nuclear Blast)

Samtidigt som de mer eller mindre nära besläktade Troubled Horse, Spiders och Graveyard släpper nytt gör Örebrobandet som var först på plan en lika välkommen som stark återkomst. Rötterna finns i Pentagram och annan mer obskyr drogrock från 1970-talet men Witchcrafts musik blir aldrig kvävande kompakt som en del av genrekollegerna, delvis på grund av den luftiga produktionen. Men delvis också eftersom sångaren och gitarristen Magnus Pelander har en så bra känsla för dynamik, melodier och återhållsamhet, vilken tycks ha förfinats i och med hans mjukare soloprojekt på senare år.

Mats Rydström
Tidigare publicerad i Slitz 11-2012

Lars Bygdén
LB
(Massproduktion)

Sångaren från Sundsvalls countryrockare The $1000 Playboys gör sedan ett par år soloskivor och hans tredje är sannolikt hans bästa hittills. Han får celebert countrybesök av Sharon Vaughn, som skrev My Heroes Have Always Been Cowboys åt Willie Nelson, liksom av Christian Kjellvander. Bygdén styr säkert på americanans landsväg – hans plågade känsliga röst passar perfekt in i de subtilt ödesmättade arrangemangen, och han ska absolut ha en extra guldstjärna för den oväntade covern på Syd Barretts Dark Globe.

Mats Rydström
Tidigare publicerad i Slitz 10-2012

Donald Fagen
Sunken Condos
(Warner)

Den här skivan är förvisso någon månad gammal, men när det gått sju år sedan Morph the Cat, 19 sedan Kamakiriad och 30 sedan solodebuten The Nightfly, för Steely Dans sångare och pianist är några veckor hit eller dit av mindre betydelse. Sunken Condos är absolut inte bara en fullpoängare ur en hifi-nörds eller studiomusikers perspektiv, utan med Fagens skarpsinniga, cyniska och självreflekterande texter en lika allmängiltig som välproducerad vuxenskiva. Bäst är I’m Not The Same Without You, en låt om hur bra det faktiskt var att göra slut, Weather In My Head och Isaac Hayes Out Of the Ghetto.

Mats Rydström
Tidigare publicerad i Gate 4-2012

Band of Horses
Mirage Rock
(Sony)

Folkgrunge eller flanellindie – kalla’t vad ni vill! Band of Horses är ärkeamerikansk rockmusik i rätt nedstigande led från The Band och CSNY. Deras fjärde skiva har producerats av Glyn Johns (The Who, Led Zeppelin, The Faces) men är fördenskull inte någon uråldrig gubbrock. Ibland vevar de visserligen loss på Neil Young-vis men Mirage Rock är mer variationsrik och bjuder på mer av den fina folkrock med utmärkt, lite sjavig stämsång som fick stå tillbaka på förra skivan Infinite Arms.

Mats Rydström
Tidigare publicerad i Slitz 9-2012

Rival Sons
Head Down
(Earache)

Retrorockarna från Los Angeles fick ett rejält break med fjolårets Pressure & Time, framför allt i Sverige där de redan hunnit spela en handfull gånger. De jämförs oftast med Led Zeppelin och är på samma sätt ett komplett, “stort rockband”, med musikalitet, samspel och lyhördhet. På Head Down väljer de dock att bredda soundet, vilket är odelat positivt, och Jay Buchanan får chansen att visa vilken fenomenal och mångsidig sångare han är i mer 60-talspoppiga låtar som Wild Animal, Until The Sun Comes och Jeff Buckley-imitationen True. Head Down är måhända inte lika slagkraftig som föregångaren men likväl ett viktigt steg för bandet.

Mats Rydström
Tidigare publicerad i Gate 3-2012